SKULPTURPARK

Skulpturparken, som breder ut sig över historiska Nissbacka gård, är museets pulserande hjärta.

Laila Pullinen sökte skydda de kulturhistoriskt betydelsefulla gårdsmarkerna – dess ståtliga träd och traditionella ekonomibyggnader. Hon bevarade området genom att placera sina egna skulpturer i dialog med naturen och historien omkring dem. Denna konstnärliga aktivism lade grunden för museets verksamhet.

Skulpturparken utgör kärnan i den helhetskonst Pullinen skapade på Nissbacka. Hon beskrev den själv som ett Gesamtkunstwerk – ett totalverk där hennes skulpturer smälter samman med den gamla herrgårdsmiljön. Det är en levande helhet där historien samtalar med nuet och ständigt utvecklas. Parken upprätthåller de miljöprocesser Pullinen initierade: träd som nått slutet av sin livscykel får förmultna naturligt i skogsområdena och ge livsmiljö åt smådjur. Gamla strukturer och naturvärden bevaras och restaureras hellre än ersätts – eftersom skulpturparkens syfte är att skydda området från nybyggnation.

Pullinens skulpturala praktik grundar sig i klassiska processer och material. Hon arbetade främst med brons och olika stensorter – inklusive marmor och mindre kända finländska graniter. I kärnan av hennes konst finns Informalismens kraftfulla formbegrepp och en tydlig strävan att göra det osynliga synligt. I bronsernas råare, draperade ytor kan man urskilja ekon av antikens ideal och klassiska skulpturer, medan de polerade partierna stiger passionerat ovanför de andra som ande eller en immateriell styrka som växer ur materialet.

En platsbunden sinnlig upplevelse

Skulpturparken är en upplevelse formad av återkommande sinnesintryck: havsvindens svalka mot huden, suset i de gamla träden, fågelsången som fyller luften och årstidernas dofter. Allt binds samman av den stillhet som vårdats omsorgsfullt i Nissbacka i över fyrtio år. När besökaren stannar upp kan parkens lager av historia veckla ut sig och berätta sin berättelse. Hundraåriga byggnader ter sig unga bredvid de 250-åriga ekarna, som i sin tur endast har bevittnat en del av Nissbackas 500-åriga historia. Pullinens jordrelief Muinainen meri (Forntida hav, 1987) på den södra sluttningen påminner om människans tidigaste närvaro: dalen som öppnar sig mot Sottungsby var en gång stranden av Yoldiahavet efter istiden – en forntida havsbotten som blottades för cirka 10 000 år sedan.

Bågar från omgivning till konst — Nissbacka som sinnestillstånd

Pullinens skulpturer är placerade och formade för att föra dialog med sin omgivning. De utgör sitt eget lager i landskapets fortlöpande berättelse. I skulpturparken träder verken fram naturligt i solljuset, deras uttryck förändras med årstid och tid på dygnet. Stenarnas naturliga färger framträder annorlunda än inomhus, och den polerade bronsern speglar solen som en glänsande yta. Kanske den mest poetiska förbindelsen mellan Nissbacka och Pullinens konst finns i fåglarna: de samma fåglar som sjunger i herrgårdens trädtoppar satte sig också på hennes bronsverk under slutet av 1980-talet. Pullinen brukade vandra genom parken under tidiga sommarmorgnar, beundra fåglarnas flygövningar och konserten från de gamla träden – minnen som förband henne med barndomen i Terijoki och med hennes år i Rom. På så vis är Nissbacka inte bara en plats, utan ett sinnestillstånd.